En hund, eller en själsfrände?

 

Hur förklarar man något man inte kan ta på, som man bara kan känna o som utomstående bara avundsjukt kan iaktta? Man läser om det överallt. Duktiga ekipage, hundar o människor som snabbt klättrar uppåt i olika hundsporter och grenar. Man spenderar flera tusentals kronor på tävlingar, kurser och bensinpengar för att kunna ta sig till dessa. Lägger ner flera timmar, veckor, månader, ÅR för att slipa på dom där sista detaljerna. För att kunna utvecklas, bli ännu bättre där ute på planen. Avundsjukan kan lätt ta över, man vill ju själv känna sig duktig, få beröm och hyllas. Människan åtrår uppmärksamhet, att bli sedd, att bli älskad. Men vi sätter även press på oss själv att prestera, och då räcker det inte med ett "helt okej". Nej, vi ska helt enkelt vara BÄST. Allra helst PERFEKTA. Det perfekta läggandet, fotgåendet, avlämningar, spårandet, dom snabbaste, tightaste svängarna, snabbaste slalomet, flest tricks osv... Vi lägger ner hela vår själ i att få fram en så bra tävlingshund som möjligt.  Tänker man efter på hur mycket energi och på hur mycket tankeverksamhet som man lägger ner på allt detta så ligger vi ju nästan ännu "värre" till än vad alla Elit-idrottare gör. Det enda som fattas är väl att hundsporterna inte rapporteras om på nyheterna eller i Sportbladet...

 

Men det finns något bortom denna prestation och träning. Någonting som ligger på ett djupare plan som suddar ut alla gränser och istället smälter samman två själar till en. En relation som ger dig tusenfalt tillbaka utan att någon behöver prestera, men som öppnar upp möjligheter till det oändliga och en förståelse som inte lämnar någon oberörd. Jag har känt den själv. Ni alla vet att det gäller Chili. Men hur beskriver man något som man inte kan ta på? Jag känner en hund som helhjärtat följde sin mattes varje steg med uppmärksamhet o stor omtanke. När vi rörde oss var det i ett sådant samspel att man kunnat tro att vi haft en telepatisk konversation mellan oss. Vi var inte två själar, utan en. Chili valde att vara tillgiven och nära den som var mest värdefull för henne.

 

 

Vi strävar så hårt efter att vara det "perfekta tävlings-ekipaget", att vi glömmer bort själva relationen hund-människa emellan. Chili har och kommer alltid vara en del av mig för allt vi gått igenom. Hon var och är mitt allra största stöd. Jag behövde henne. Jag behövde tryggheten, värmen, glädjen och styrkan. Jag behövde hennes lugn och påhittiga busstreck. Hon var min klippa i stormen som lät mig ta skydd, lät mig borra ner hela mitt ansikte i hennes mjuka päls. Hennes okomplicerade och icke-dömande närvaro. Ord var överflödiga: en rörelse, en suck och hon kom dit, eller så gav hon mig den där blicken. Blicken som säger mer än ord någonsin kan beskriva. Den vars ögon ser det osynliga, vars hjärta hör mitt egna. Hon kom och la sig hos mig, denna mjuka, vänliga Blomma och bara andades. För mig, för oss. Chilis bortgång har berört många, men slog totalt undan benen på mig. Men ödet har fortfarande planer.. Snart kommer en liten Easy helt oplanerat in i det tomrum som Chili lämnat efter sig. Glöden kanske sakteligen kan återfå sin värme.

 

Jag hade aldrig kommit så "långt" med Chili som jag gjort idag om vi inte haft den relation vi hade emellan oss. Oavsett sport vill vi ju nå högt, och det lär du aldrig göra om hunden inte anser att DU är värd att jobba för. Chili och jag var ett team som utstrålade glädje, samarbete och en kärlek utan gränser. Chili gjorde allt för mig. Vi var ett team som hade kunnat nå toppen, men som splittrades alldeles för tidigt p.g.a. skador och sjukdom. Men jag hoppas att nya team bildas, nya band skapas och byggs upp. Vad vill DU se byggas upp först? Det perfekta fotgåendet, sättandet, apporterandet, tricket etc med efterföljande meriter... Eller förtroendet som ger dig tusenfalt tillbaka, bara du vågar satsa på relationen..