Så var det avklarat. Bergsbestigning av Sveriges högsta berg, Kebnekaise.



En helt förstummande upplevelse väl på toppen och en hissnande känsla av bergets höjd. Vi var ovan molnen och såg en stor del av Sveriges yta.



Vandringen upp var påfrestande - stenar som rullade och riktigt farliga branter emellanåt. Vi var tvugna att hålla avstånd till den framför för stor risk att få en bumling rullandes på sig vad det, banne mig.



Jäkla bra hundar vi hade måste jag säga! Hur vältränade som helst, men OJ så trötta de blev på vägen upp. Trots mängder av vatten i både forsar vi korsade, glaciärvatten i flaskorna, extrasnacks och extra energi samt ett helt gäng pauser la sig hundarna platt fall väl uppe bredvid toppen.



Här gick förarna upp i omgångar och fick känna på en helt otrolig känsla... Döden kändes plötsligt väldigt nära - ett steg fel i snön och jag hade glidit ner för baksidan av toppen... en snubbe förra året gick det ödet till mötes. Rysningar gick genom min kropp och tankar om vilka personer jag älskar dök upp. Några snabba foton och sedan hoppade jag - rutchkana ner mot säkrare mark! Puh, HÄFTIGT!!! Kallt om stjärten men det var det värt. Jag åkte alltså på rumpan ner från toppen av Kebnekaise =P



Vilket gäng säger jag. Tack flickor för en helt otolig upplevelse!!!

Jeanette och Pax:


Hanna och Janis:


Emma och Teo:


Sarah och Combat:


Sofie och Vilja:


Chili och jag:

-På toppen! Blomman och jag. Kärlek.