När ortopeden undersökte Chili igår morse var senan värre skadad än den var i lördags. Jag har varit väldigt noggrann med stödbandage som varit hårt lindat men det räckte inte. Chili fick väldigt ont i tisdags kväll och ville bita av sig bandaget. På onsdag morgon gnydde hon och ville bita av sig en trampdyna, och då vill jag tillägga att Chili inte är en hund som visar att hon har ont så ofta.

Tån pekar fortfarande uppåt och det gör ont. Satte in starkare smärtlindring från och med igår morse. Innan Gustav gipsade hennes ben fick jag hjälp av vår sjukgymnast Sandy som gjorde en avgjutning av benet och tassen.



Denna avgjutning hämtas idag av en snubbe som ska tillverka en skena som vi ska byta till i slutet av nästa vecka. Jag hoppas allt jag har att det är okej för Chili att simtränas med skenan på, för hon komer bli deprimerad av att bara vara still, gå korta koppelpromenader och inte få leka...



I sju veckor kommer hon vara inlåst i benställningar av olika slag, och jag ser redan nu att hon har stor sorgsenhet i ögonen. Under natten till idag har hon varit orolig och gnytt. Stackars liten, jag känner mig så elak.



En vecka i taget... kanske blir det bra, kanske läker det inte alls som vi tänkt. Kanske blir operation med förkortning av senan om den inte läkt ihop ordentligt, kanske blir det tå-amputation. Tiden får utvisa.

Usch jag är så himla ledsen! Vad ska en border collie göra om den inte får arbeta igen? =´(