Vår comeback efter skadan hade vi i Kungälv, tre veckor efter skadan. Den gjorde hon med bravu och med samma gläde och iver som tidigare. Första loppet ser ni här nedan, tyvärr med 10 fel på otränad slalomingång... men nu vet vi vad som ska tränas på där också.

 

 

Agilityloppet, som vi hade en sjujädrans otur att vänta i åtta (ÅTTA!!) timmar för att få köra, gick felfritt, men med tidsfel (Premiär för mig!!!) pga osäker nedfart på balansen som nog tog 3 sekunder extra. Bajs. Toknära vår tredje pinne i klass 2, som jag hade hoppats att få denna dag - för att fira lite extra vår comback på planen ihop. Men men, nya tillfällen kommer och jag är glad som kan vara med och tävla! =)

Livet rullar på och jag är glad att jag har Fixa kvar i livet. Torsdagen den 1e oktober var vi ute i skogen, hela familjen, och hundarna gick lösa. Av en anledning föll ett dött gammalt träd, rakt ner och landade mitt över Fixas nacke och rygg. Hon skrek som hon höll på att dö och vi fick ta i från tårna för att få loss trädet... Jag lyfte upp henne direkt i mina armar och lyssnade och tittade - hon hade slutat skrika och höll uppe huvudet fortfarande.. vi gick med raska steg hemåt och mina steg blev mer och mer skakiga. Hon verkade bli tröttare och andades fortare än normalt, och jag var rädd att detta var sista stegen med Fixa i min famn. Oron när vi kom till huset och jag skulle sätta ner henne på marken var obeskrivlig. Skulle hon kunna stå/gå? Andningen var fortsatt ökad och ögonen var trötta. Hon började stöna vid varje andetag och jag åkte direkt till jobbet där vi slog några röntgenbilder och gjorde en allmän koll så att hon var stabil. Röntgen visade lungblödningar och pnuemothorax - men inte en enda fraktur! Det var helt otroligt. Min lilla docka, hur kunde du klara dig så bra från ett nack- och bröstslag som var så stort?!! Vi trodde båda att du skulle dö just när vi såg trädet falla över dig - men vi hade änglavakt <3

 

I ett och ett halft dygn fick du ligga på iva med extra syre och smärtis efter att vi tömt ut en del av luften från lungsäckarna. Du var trött och mörbultad, hade ont i ryggen och andningen var fortsatt ökad. Men på fredag kväll tog jag med dig hem igen och du fick vårdas ömt, inte gå promenader och bara ta det lugnt. Det lilla såret på skallen gick upp efter ett par dagar och jag plåstrade om dig och du sov med ett strumpskaft runt huvudet för att du inte skulle kunna komma åt att klia på det.