Att jämföra för att det är mysigt
Hittade lite bilder som påminner om varandra <3
Det är roligt att jämföra och se hur många bilder jag råkade hitta när jag satt och kikade en stund nu ikväll på mina svarta små finingar <3
Here it goes: Chili verses Easy
Det är roligt att jämföra och se hur många bilder jag råkade hitta när jag satt och kikade en stund nu ikväll på mina svarta små finingar <3
Here it goes: Chili verses Easy
Chili-blomman min <3
Chili, Louie och jag
Lill-Pease <3
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Chili och hennes bollar <3
Easy har ärvt en mjuk boll <3
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Chili - min vackra, kloka Toka
Det lilla busfröet Easy
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Chili i stadsskogen
Easy vid Mjörn
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Easy, Louie och jag
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Chili ska simma
Easy har också börjat simträna =)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mys på favoritfilten <3
Och filten går i arv <3
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Blomman bland blommorna på Fykan <3
Easy på samma plats <3
Kungälv, Troya Horse Arena
Vår comeback efter skadan hade vi i Kungälv, tre veckor efter skadan. Den gjorde hon med bravu och med samma gläde och iver som tidigare. Första loppet ser ni här nedan, tyvärr med 10 fel på otränad slalomingång... men nu vet vi vad som ska tränas på där också.
Agilityloppet, som vi hade en sjujädrans otur att vänta i åtta (ÅTTA!!) timmar för att få köra, gick felfritt, men med tidsfel (Premiär för mig!!!) pga osäker nedfart på balansen som nog tog 3 sekunder extra. Bajs. Toknära vår tredje pinne i klass 2, som jag hade hoppats att få denna dag - för att fira lite extra vår comback på planen ihop. Men men, nya tillfällen kommer och jag är glad som kan vara med och tävla! =)
Efter lyckan kom olyckan...
Livet rullar på och jag är glad att jag har Fixa kvar i livet. Torsdagen den 1e oktober var vi ute i skogen, hela familjen, och hundarna gick lösa. Av en anledning föll ett dött gammalt träd, rakt ner och landade mitt över Fixas nacke och rygg. Hon skrek som hon höll på att dö och vi fick ta i från tårna för att få loss trädet... Jag lyfte upp henne direkt i mina armar och lyssnade och tittade - hon hade slutat skrika och höll uppe huvudet fortfarande.. vi gick med raska steg hemåt och mina steg blev mer och mer skakiga. Hon verkade bli tröttare och andades fortare än normalt, och jag var rädd att detta var sista stegen med Fixa i min famn. Oron när vi kom till huset och jag skulle sätta ner henne på marken var obeskrivlig. Skulle hon kunna stå/gå? Andningen var fortsatt ökad och ögonen var trötta. Hon började stöna vid varje andetag och jag åkte direkt till jobbet där vi slog några röntgenbilder och gjorde en allmän koll så att hon var stabil. Röntgen visade lungblödningar och pnuemothorax - men inte en enda fraktur! Det var helt otroligt. Min lilla docka, hur kunde du klara dig så bra från ett nack- och bröstslag som var så stort?!! Vi trodde båda att du skulle dö just när vi såg trädet falla över dig - men vi hade änglavakt <3
I ett och ett halft dygn fick du ligga på iva med extra syre och smärtis efter att vi tömt ut en del av luften från lungsäckarna. Du var trött och mörbultad, hade ont i ryggen och andningen var fortsatt ökad. Men på fredag kväll tog jag med dig hem igen och du fick vårdas ömt, inte gå promenader och bara ta det lugnt. Det lilla såret på skallen gick upp efter ett par dagar och jag plåstrade om dig och du sov med ett strumpskaft runt huvudet för att du inte skulle kunna komma åt att klia på det.
En vecka gick och du återhämtade dig fint. Stackare, pigg var du och ville leka, men vi sa nej och du fick åka med på promenaderna på lite olika sätt dessa dagarna, men du var nöjd med det.
Tapper och vid gott mod kom du tillbaka till ditt vanliga jag igen och bara en tävling missade vi. Tyvärr var detta DM som vi hade sett fram så emot, men jag var bara väldigt glad att jag hade dig hos mig, utan större skador. Tre veckor efter olyckan hade vi börjat träna agility lite lätt igen, och du kändes som vanligt. Kanske lite stel i kroppen men annars ditt pigga och glada, vanliga jag igen, så vi startade på tävlingen i Kungälv med godkända reslutat. Detta kommer det ett nytt inlägg om.
Och lyckan den fortsätter
Lilla fröken Frasse - hon gör mig inte besviken. Pinnar efter pinnar rullar in och utan press eller stress.Vi går in på banorna med klara tankar om att 1. Visa tydligt/vara noggrann. 2. Låta henne göra färdigt. 3. Ha roligt.
Efter Strömstad (som jag bloggade i förr-förra inlägget) har vi hunnit med tre tävlingar till i agilityns tecken. Den första gick i Kungsbacka (BMBK:s) där vi sprang fyra lopp. Alla fyra i klass 2. Lördagens lopp gav utdelningen Vinst i hopp 2 och 6e placering i agility 2 med 5 fel.
Söndagen bjöd på en Vinst i ag 2 och en 3e plats i hopp 2.
Därmed var vi klara för hopp 3(!!!), men vi körde klass två även på nästkommande tävling.
Näst på tur var SBK-göteborgsavdelningen i Kallebäck.
Vi tävlade fyra lopp under söndagen 30/8 och sprang in tre pinnar till. Två i hopp 2 och en i ag 2. Resultatmässigt lämnade fina fotspår; 1a plats, 2a plats och 3e plats samt en disk.
Se loppen via länkarna nedan:
Sista tävlingen vi var på gick i Tidaholm nu i helgen. Första tävligen som jag åkte på med Fixa där jag hoppades på att plocka en pinne i agility klass 2 - sista pinnen i klassen för att få flytta upp till högsta klassen, klass 3. Och bara just därför - just för att jag så gärna ville ta en pinne där, så lyckades vi inte. Säkert därför. Eller ja, det skulle ju kunna vara våra vaga kontaktfält också =P
Resultaten lyder i alla fall så här:
Vår första start i hoppklass 3 gick vi nollade men kom in 3 sek efter vinnaren, och detta gjorde att vi hamnade på en 14e plats. Se loppet här: https://youtu.be/lAgJ6PbF6bQ
Agility kl 2 första loppet 10 fel(1 vägran som ni ej ser på filmen, + 1 KF-fel) https://youtu.be/j4Kj9xVilx8
Hoppklass 3 andra starten finns ej på film, men det nollade vi och knep 7e platsen och en SM-pinne! Vår första SM-pinne!! Yey!
Agility kl 2 andra loppet fick vi 10 fel på KF. Loppet ser ni här: https://youtu.be/8kb9r0PLBmI
Det som inte riktigt funkar är att vi har långa yviga svängar och hon kan ibland låsa sig på hinder där det inte går att bryta, men det kommer nog. Sedan har vi även fått oss en Aha... - vi måste träna mer kontaktfält(KF). Det är det enda jag känner mig lite osäker på att vi ska klara när vi går in på banan. Så träna mera och träna säkert och med tydliga mål, det ska vi börja med nu. Lite tävlingsuppehåll fram till Tånga i oktober.
Årets klubbmästare i Agility 2015
Fixa sprang två nollade lopp på Alingsås BHKs klubbmästerskap i Agility härom dagen. Det ledde till att hon vann mediumklassen och titulerade sig:
Årets klubbmästare i Agility medium 2015
Man kan säga att hon vann alltihopa för hon var den enda som gick runt felfritt av alla ekipage i alla storlekar också =P Lilla fina FixaFrasse är så duktig så duktig. Nu längtar jag till nästa tävling som går i Kungsbacka om 1,5 vecka. Hoppas på att uppdatera bloggen med några fina resultat då också.
Årets klubbmästare i Agility medium 2015
Man kan säga att hon vann alltihopa för hon var den enda som gick runt felfritt av alla ekipage i alla storlekar också =P Lilla fina FixaFrasse är så duktig så duktig. Nu längtar jag till nästa tävling som går i Kungsbacka om 1,5 vecka. Hoppas på att uppdatera bloggen med några fina resultat då också.
En ny agilityhund har startat sin karriär
Fixa, mitt lilla yrväder men ack så stabil, har redan hunnit med att starta på fem officiella tävlingar och gjort det med både bu och Bravu. Mestadels har hon gått "som en klocka" och jag har fått en riktigt go start i agilityn med denna lilla snörpa. Hon går, till skillnad mot Chili, långsamt när hon behöver tänka och detta har nog hjälpt henne att ladda batterierna i benen också. För snabbast i stan - det är hon inte. Men med tiden verkar det som att tassarna har växlat upp...
Första tävlingen gick i Vårgårda , Tångahallen, i slutet av april. Där tyckte hon att det var lite konstigt med alla människor högt uppe på läktarna som ropade och applåderade. Efter första hindret stannade hon och kikade upp på folket och undrade vad alla gjorde egentligen, sedan kubbade hon på och missade en nedfart på balansen. Andra agilityklassen diskade vi oss men någon snörplig miss, men hon gick bra och så gott hon kunde.
I hopploppen var hon lite mer med på noterna och kubbade på lite bättre, lyssnade väl och sprang in sina första två pinnar =) Heja liten FixaFrasse! Över lag var jag allt bra nöjd med hennes officiella debut.
Se hopploppen här:
Andra tävlingen gjorde vi i Halmstad.
I ett agilitylopp kom hon på en 6e plats och fick sin första agilitypinne.0 fel.
I ett annat agilitylopp gick hon felfritt, förutom att hon lämnade gungan lite snett tyckte domaren. Fem fel. Den klassen kan man se här https://youtu.be/ZWZaujGBJ0I
I första hoppklassen slarvade hon i slutet av slalom och sedan satte jag fart på mig själv för att peppa henne till att springa snabbare resten av banan. Disk. Det loppet finns här https://youtu.be/urjSDH25FVc
I andra hoppklassen drog vi på oss en vägran, annars fint. 5 fel.
I första hoppklassen slarvade hon i slutet av slalom och sedan satte jag fart på mig själv för att peppa henne till att springa snabbare resten av banan. Disk. Det loppet finns här https://youtu.be/urjSDH25FVc
I andra hoppklassen drog vi på oss en vägran, annars fint. 5 fel.
Under tredje tävlingen, som gick i Kallebäck, kammade vi hem en vinst i agilityklass 1 samt en andraplats i hoppklass 1. Nu började det kännas som att hon var taggad på agility och mig innan vi gick in på startlinjen. Härlig känsla med lite jävlaranamma!
Fjärde tävlingen gick under Guldagilityn i Kalmar juli 2015. En helg som jag minns med många hundvänner, och som riktigt het, en helg med ett väder som inte var av svensk natur. Det var så olidligt varmt och gassande sol så ibland undrade vi alla vad vi sysslade med.. men med rätt uppladdning och en skön inställning till livet lyckades vi ta vår tredje pinne i agilityklass 1 och flyttade därmed upp oss i tvåan. Här ser ni delar av det loppet https://youtu.be/E3Ad5JFDz0A
Agilityklassen dag 1: en rivning.
Hoppklassen dag 1: en rivning.
Agilityklassen dag 2: loppet jag skrev om ovan, felfritt och pinne.
Hoppklassen dag 2: en rivning.
Hoppklassen dag 2: en rivning.
Agilityklassen dag 3: två vägran.
Hoppklassen dag 3: Disk, men en bra sådan =)
Hoppklassen dag 4: felfritt men 2 hundradelar efter pinnplats!
Femte tävlingen gick i Strömstad och det var i förrgår. Den gick på Skee Idrottsplats och var en härlig tävling med vind och massa sol. Fixa sprang fyra klasser, två i vardera klass 2.
Första hopploppet hade vi för yviga svängar och drog på oss två vägran, men farten känns som att den kommer smygandes..
Agilityloppet gick hon så förbannat vackert att jag fick rysningar i målgången - sedan hör jag i högtalaren att Fixa rev sista hindret, men hade klart snabbaste tiden. Bajs! Nya tag bara.
Andra hopploppet sprang vi fort och felfritt och vann! Första pinnen i hoppklass 2.
Sista loppet som var agility satte vi banne mig nästan perfekt det också - bortsett från att jag stressade av henne från balansen och vi fick en femma på nedfarten som tredje sista hinder innan mål. Tro på faan att jag blev lack på mig själv. Fixa skötte sig galant även denna tävling! Lilla bruden, du är en riktigt liten fin tjej <3
Pinnar på varenda tävling hittills - duktig lilla Fixa!
En hund som känns svår men ändå lätt?
Så var det nu ett bra tag sedan jag skrev något här igen. Jag har svårt att få tummen ur och sätta mig ner och sammanfatta vad vi gör och hur det går. Nu ska jag dock ta och dokumentera hur Easys vallningsstart i livet har gått:
När Easy blev 11 månader började vi vår första vallkurs hos Henrik Nilsson i Nygård. Som första moment fick hon gå/springa lös utanför en fålla med ca 8 djur, där också jag och Henrik befann oss. Vi kikade på hur hennes intresse och temperament var mot djuren, samt om hon lyssnade på mig som förare. Visst hade hon stort intresse för de ulliga djuren, och ögonen såg ut som att de lös av spänning. Men trots några osäkra rusningar och ett lite osäkert läggande kändes första träningstillfället bra. Åkte hem med tro och hopp om en fin vallhund i min hand.
Andra och tredje tillfället gjorde vi ungefär på samma sätt, men fållan blev större och jag tränade till oss ett rejält Ligg-kommando till andra gången. Hade bara låtit Easy vara valp fram tills nu och endast tränat på att vara hund i vardagen, sitta tyst och lugn när jag tränat Fixa i agilityn samt låtit hennes lilla kropp få utvecklas i sin egen takt innan vi satt igång med någon träning. Nu när läggandet kändes bra kändes det helt klart mycket tryggare att släppa ut henne på lösa får.
Jag la henne ner och gick ihop med Henrik bort till fåren, var beredd med långpiskan om hon skulle rusa på fåren när jag släppte henne. Jag kallade lätt på henne och hon satte fart rakt emot oss - "här kommer ett bowlingklot" sa Henrik och kavlade upp ärmarna. När Easy började närma sig djuren och oss hötte vi bara med piskan i luften och som om hon varit med om det tidigare, vek hon av med både huvud och kropp ut i en rätt så kontrollerad cirkel runt djuren. Härlig känsla. Fjärde och femte kurstillfället harvade vi på med att försöka få henne i rätt sinnesstämning runt djuren, gick omkring med dem och berömde rätt attityd.
Innan kursavslutningen hos Henrik åkte jag, Easy och Fixa upp till Skinnskatteberg ihop med kennelmor Petra och alla Easys kullsyskon + ett par till hundar från kennel Palatirs. Där var vi och tränade vallning i 4 dagar för Peter Nilsson, en intruktör helt i min smak. Han fick både mig och Easy att känna oss trygga och lugna med fåren, fick mig att läsa både min hund och fåren bättre och berömde oss för vårt jobb inne i hagen. Peter hade tidigare Easys farfar Ville och tävlade med, och han verkade gilla Easys sätt med fåren. Han trodde hon skulle bli en duktig fösare sa han =)
Peter intruerar oss och får oss att lyda som vallhundar på VM-mattan =P
Gunilla, Camilla, Lasse, Marie och Peter i diskussion i stormen.
Robin, Petra och Lasse.
Från vänster: Bella, Easy, Isa, Smuman och Valle.
Söta Easy spanar in fåren.
Blåste mest hela tiden, men annars helt ok väder.
En härlig känsla med lugn hund och lugna djur.
En kurs som jag var mycket nöjd med och hoppas på att gå igen, med trevligt sällskap, bästa möjliga boende och trygg och rolig instruktör.
Väl hemma till kursavslutningen hos Henrik kände jag mig peppad och ville visa att jag fått med mig en go känsla och en lyhörd hund. Tyvärr blev vi sågade och han tyckte inte att jag skulle träna vallning på detta viset. Så är det väl inom alla grenar, att det finns massa olika sätt att träna samma sak på. Så nu får jag leta efter folk i närheten här hemma som får hjälpa oss vidare härifrån.
Easy börjar bli en stor tös
Lilla Easy, en liten skethund, full-i-fan och massa rackartyg för sig. Men det verkar bli hund av henne också..
I onsdags började vår första kurs ihop, och detta blev i vallning. Jag har medvetet låtit henne vara valp och busa och ha roligt utan press och utan träning på nästan någonting alls, förutom de vardagliga rutinerna, hur man uppför sig, kunna vara ensam hemma(iaf ihop med Fixa), lite tricks, kunna gå någorlunda fint i koppel, umgås med andra hundar och INTE VALLA saker och ting. Vilken utmaning. Men, jag hoppas att all tid, energi och ork ger reslutat framöver. Hon har gått mig på nerverna många gånger, och än är det saker kvar att slipa på, men det känns som att det börjar bli under kontroll.
På kursen fick hundarna introduceras för fåren, och Easy var taggad till tusen. En skarp dam med mycket motor och vilja, men ändå med ett gott hjärta och en lyhördhet. "Lägg hunden där, så går du och jag bort till fåren", sa Henrik Nilsson som håller i kursen. "ehh hmm... jag har då knappt tränat något alls med henne för att försöka ta in allt ni duktiga vallmänniskor rekommenderar och anser vara det bästa, så har medvetet väntat med att träna henne något speciellt.." svarade jag och skämdes litegrann. Men det var helt okej, tyckte han. Jag tog på mig att träna ett fast och tydligt Ligg till nästa kurstillfälle.
Fåren fick vara i fållan och jag gick in bland fåren och försökte styra Easy något sånär. Nästa vecka drar vi igång på lösa får. Mycket spännande. Hmm.. jaja, han vet nog vad han gör. Det ska bli riktigt roligt att få dra igång träningen med Easy nu i alla fall.
Fixa 15 månader
Stackars Fixa har blivit helt åsidosatt på denna blogg, och hon har redan hunnit bli 15 månader gammal, väger nu 9 kg och har en mankhöjd på ca 38 cm. Hon har nyligen varit med på sin allra första agilitytävling(inoff. träningstävling). Detta gjorde hon förra helgen i Fjärås och hon skötte sig exemplariskt, om man bortser från en och annan disk =P. Vi hade några lopp på oss, väldigt lätta banor, och kammade hem en 2a och en 3e placering och några priser. Hon var relativt lyhörd och gjorde så gott hon kunde. Det var lite stojigt och skälligt, mycket att titta på och många nya saker att uppleva och testa. Nytt ridhus, nya hinder och i en tävlingssituation hon aldrig testat på innan. Så visst får jag erkänna henne godkänd! ;-)
Här är blåbärsklassen där vi kom 3a:
Och här är tunnelrejset vi kom 2a:
2 år
1,5 år
Trötta barn <3
"Jag tröstar dig" :´(
Fixa och Chili januari 2014.
Fixa och Chili januari 2014.
Fixa drygt 1 år.
"Busar i snön, Bulan och jag"
6 månader.
4 månader.
2 månader.
Louie glad över en till liten hårig vän <3
Fortsätta blogga?
Tja, så här i sorgens tid har det inte blivit något bloggande alls för min del i princip. Har funderat på att lägga ner den här bloggen för det känns som det här är min och Chilis blogg, och nu när jag inte längre har henne kvar känns det som sorgligt att skriva här. Känns tomt och ledsamt... men så tänker jag samtidigt att det är ju Chili som givit mig allt jag har att tacka för i hundträningsvärlden, och det blir som att lägga locket på brunnen för mig och Chili om jag avslutar denna sällan lästa blogg, men jag fortsätter för Dig, för mig och för oss!! <3 Att vår historia får leva kvar och fortsätta genom nästkommande hundar, men Du kommer alltid att vara min nummer ETT, finaste, vackraste och tappra lilla tös! <3
En stor stjärna dör och en ny liten föds...
"Chili har och kommer alltid vara en del av mig för allt vi gått igenom. Hon var och är mitt allra största stöd i livet. Jag behövde henne. Jag behövde tryggheten, värmen, glädjen och styrkan. Jag behövde hennes lugn och påhittiga busstreck. Hon var min klippa i stormen som lät mig ta skydd, lät mig borra ner hela mitt ansikte i hennes mjuka päls. Hennes okomplicerade och icke-dömande närvaro. Ord var överflödiga: en rörelse, en suck och hon kom dit, eller så gav hon mig den där blicken. Blicken som säger mer än ord någonsin kan beskriva. Den vars ögon ser det osynliga, vars hjärta hör mitt egna. Hon kom och la sig hos mig, denna mjuka, vänliga Blomma och bara andades. För mig, för oss. Chilis bortgång har berört många, men slog totalt undan benen på mig. Men ödet har fortfarande planer.."
Den 28 mars 2014, vid Nääs, på en filt i solen, med hela familjen samlad runt omkring sig, efter bollek och letande med rikliga belöningar i det höga gräset i form av nykokt julskinka, fotografering, pussande, klappande och kelande i panik och ångest från vår sida fick du somna in, Älskade Saknade Du fattas oss!!!
Två veckor efter att Chili fick somna in, mitt i den mörkaste och mest tomma tid i mitt liv någonsin, fick jag plötsligt en känsla av att kolla bakåt i Chilis gener, på hennes pappas sida. Jag vet inte varför eller varför det slog mig just denna kväll, men något sa till mig att leta efter något...rätt som det är har jag en annons i min hand. En annons om planerad parning under 2014 på en dotterdotter till Swippo. Jag sökte upp båda hundarnas ägare, letade reda på tävlingsmeriter och kontrollerade SVAK, kollade på bilder och läste både röntgensvar, gentester och egenskaper. Jag ringde samma kväll både hanhundsägaren och kennelägaren som hade tiken. Svaren gjorde mig lång i ansiktet och varm om kinderna. Hur kunde allt stämma så bra..? Hur kunde allt vara så lätt..? Jag ville egentligen inte ha en ny hund så här tätt inpå, men när ödet levererar är det svårt att inte följa med...
Båda hundarna hade utseende, temperament, tävlingsmeriter, kroppsbyggnad, och djurkänsla såsom jag vill att en Border Collie för mig ska ha. Och så var tiken släkt med Chili. Jag frågade när planerad parning skulle bli och fick till svar att den var redan gjord, att den kom snabbare än de hade tänkt sig. Hundarna parades kvällen 27 och fm 28 mars 2014. Samma dag som Chili somnade in... jag rös i hela kroppen. Jag frågade om det skulle ta sig, när beräknades valparna isf vara leveransklara? Fick till svar helgen v30 - samma dag jag redan var planerad för semester från jobbet. VARSÅGOD liksom. Ok, jag ville ha en tik isf, och jag undrade hur många det var på kö - bara en än så länge. Jag satte upp mig i förhoppning om att det skulle komma fler än en tik då Petra ville spara en själv, och i förhoppning om att det skulle kännas bra när jag skulle hälsa på kenneln i Värmland, nämligen Lovely Palantirs. Valparna föddes 23 maj och ut kommer 5 - FEM tikar och en hane. Tro mig att min haka blev längre för varje rätt. Och där var hon, mitt lilla nya monster, en liten svart tik, fint tecknad och hade en stämpel på magen: "Jenny Berndtssons". Typ.
Här har ni henne: "Easy" (Lovely Palantirs Blinka).
Det osynliga bandet - starkare än allt.
En hund, eller en själsfrände?
Hur förklarar man något man inte kan ta på, som man bara kan känna o som utomstående bara avundsjukt kan iaktta? Man läser om det överallt. Duktiga ekipage, hundar o människor som snabbt klättrar uppåt i olika hundsporter och grenar. Man spenderar flera tusentals kronor på tävlingar, kurser och bensinpengar för att kunna ta sig till dessa. Lägger ner flera timmar, veckor, månader, ÅR för att slipa på dom där sista detaljerna. För att kunna utvecklas, bli ännu bättre där ute på planen. Avundsjukan kan lätt ta över, man vill ju själv känna sig duktig, få beröm och hyllas. Människan åtrår uppmärksamhet, att bli sedd, att bli älskad. Men vi sätter även press på oss själv att prestera, och då räcker det inte med ett "helt okej". Nej, vi ska helt enkelt vara BÄST. Allra helst PERFEKTA. Det perfekta läggandet, fotgåendet, avlämningar, spårandet, dom snabbaste, tightaste svängarna, snabbaste slalomet, flest tricks osv... Vi lägger ner hela vår själ i att få fram en så bra tävlingshund som möjligt. Tänker man efter på hur mycket energi och på hur mycket tankeverksamhet som man lägger ner på allt detta så ligger vi ju nästan ännu "värre" till än vad alla Elit-idrottare gör. Det enda som fattas är väl att hundsporterna inte rapporteras om på nyheterna eller i Sportbladet...
Men det finns något bortom denna prestation och träning. Någonting som ligger på ett djupare plan som suddar ut alla gränser och istället smälter samman två själar till en. En relation som ger dig tusenfalt tillbaka utan att någon behöver prestera, men som öppnar upp möjligheter till det oändliga och en förståelse som inte lämnar någon oberörd. Jag har känt den själv. Ni alla vet att det gäller Chili. Men hur beskriver man något som man inte kan ta på? Jag känner en hund som helhjärtat följde sin mattes varje steg med uppmärksamhet o stor omtanke. När vi rörde oss var det i ett sådant samspel att man kunnat tro att vi haft en telepatisk konversation mellan oss. Vi var inte två själar, utan en. Chili valde att vara tillgiven och nära den som var mest värdefull för henne.
Vi strävar så hårt efter att vara det "perfekta tävlings-ekipaget", att vi glömmer bort själva relationen hund-människa emellan. Chili har och kommer alltid vara en del av mig för allt vi gått igenom. Hon var och är mitt allra största stöd. Jag behövde henne. Jag behövde tryggheten, värmen, glädjen och styrkan. Jag behövde hennes lugn och påhittiga busstreck. Hon var min klippa i stormen som lät mig ta skydd, lät mig borra ner hela mitt ansikte i hennes mjuka päls. Hennes okomplicerade och icke-dömande närvaro. Ord var överflödiga: en rörelse, en suck och hon kom dit, eller så gav hon mig den där blicken. Blicken som säger mer än ord någonsin kan beskriva. Den vars ögon ser det osynliga, vars hjärta hör mitt egna. Hon kom och la sig hos mig, denna mjuka, vänliga Blomma och bara andades. För mig, för oss. Chilis bortgång har berört många, men slog totalt undan benen på mig. Men ödet har fortfarande planer.. Snart kommer en liten Easy helt oplanerat in i det tomrum som Chili lämnat efter sig. Glöden kanske sakteligen kan återfå sin värme.
Jag hade aldrig kommit så "långt" med Chili som jag gjort idag om vi inte haft den relation vi hade emellan oss. Oavsett sport vill vi ju nå högt, och det lär du aldrig göra om hunden inte anser att DU är värd att jobba för. Chili och jag var ett team som utstrålade glädje, samarbete och en kärlek utan gränser. Chili gjorde allt för mig. Vi var ett team som hade kunnat nå toppen, men som splittrades alldeles för tidigt p.g.a. skador och sjukdom. Men jag hoppas att nya team bildas, nya band skapas och byggs upp. Vad vill DU se byggas upp först? Det perfekta fotgåendet, sättandet, apporterandet, tricket etc med efterföljande meriter... Eller förtroendet som ger dig tusenfalt tillbaka, bara du vågar satsa på relationen..
Farväl du vackraste Blomma! <3
Cancer.... 7,5 år gammal fick du bli... min Älskade Chili!!!
Se hyllningsfilmen här:
Några agilitylopp till arkivet
Chili klass 3 i Halmstad hösten 2013:
Nyår 2013-2014 i Fårabäck
Så har ytterligare ett år gått och detta nårsfirandet gjorde vi tillsammans med Sofie och Johan, Ida och Lukas, vid havet i närheten av Kristianstad. Sofie och jag tog en långpromenad på dagen innan kvällens trerätters och frågesport. Några bilder som får tala för sig själva:
